Vem har väl inte sett hans matlagningsprogram på TV, läst någon av hans kokböcker eller ätit på någon av hans restauranger.
Men på senaste tid har Jamie Olivers imperium kommit i gungning; över 20 restauranger har begärts i konkurs i England. Tecknen fanns där:
- Konkurrensen från nya aktörer som food trucks är ett faktum.
- Restaurangbranschens tillväxt har bromsat in.
- Brexit har varit på gång länge.
Förra året gick Jamie Oliver in med över 300 miljoner kronor av eget kapital för att rädda kedjan, men det gick alltså inte.
Paolo Aversa, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm, säger i en artikel i SvD att kedjan expanderade alldeles för snabbt och aggressivt. Man tappade fokus på kvalitet och det straffade sig rejält.
Som omvärldsanalytiker undrar jag hur ledningen hanterat det hela? Har Jamie Oliver varit omgiven av ja-sägare? Har analysen varit färgad av hur man tänker sig att världen egentligen borde vara? Jag säger inte att det var så. Jag undrar bara.
Nyheten fick mig att tänka på ett av omvärldsanalysens viktigaste syften – att ifrågasätta för ifrågasättandets skull. Att generera olika perspektiv och sätta dom i kontext så att beslutsfattare kan ta bättre, mer informerade beslut.
Jamie Oliver öppnar nytt i Irland. Har han gjort analysen?
